En outgrundlig sorg


Det har tagit en sån tid att förstå
att jag är i samma situation som jag alltid varit.

Jag är ledsen nu.
Djupt sorgsen.

Jag har försökt, hela tiden.
Försökt att må bra.
Det är tydligare nu att jag inte alls mår bra,
inte på något sätt.
Jag har levt mellan hopp och förtvivlan.
Det gör så ont, allteftersom känslor sjunker in.
Känns som jag lurat mig själv, intalat mig själv
att du var annorlunda än alla andra jag mött.
Jag har inte förstått vidden av hur felprogramerad
jag är.

Jag har kämpat så länge,
orkat lite till och lite till.
Pressat mig själv tills jag tog slut.
Alldeles maniskt försökt och försökt i stor förtvivlan.

Min självkänsla och mitt självvärde är så nertryckt.
Jag har velat bli älskad så mycket mer,
så mycket mer.
Jag har varit så upptagen av att vilja ha kärlek
av dig att jag glömt att älska mig själv nog för
att vara rädd om mig själv.

Det har gjort så ont i mig hur du behandlat mig att jag nästan trott att det är mitt eget fel,
att jag inte är värd bättre,
att jag får skylla mig själv för alla utbrott och allt
galet.

Det har gått alldeles för långt.
Jag mår riktigt dåligt.
Jag har blivit mycket trasig i huvudet dessa åren.
Sjuk i kroppen.
Traumatisk.
Panikslagen.
Ängslig och rädd för allt möjligt.
Osäker.
Uppgiven.

Jag har mycket att ta hand om.
Det finns en stor sorg att trösta och
försöka laga.

En outgrundlig sorg.



Du förstår inte


Du förstår inte
men det gör mig inget längre

Jag förstår mer om mig själv nu
och det är tillräckligt



Det sitter i kroppen


Jag tror jag släppt mycket mentalt ”skräp”.
Och så anar jag att kroppen inte alls hängt med där.
Det visar sig tydligt.
Min kropp gör ont.

För att förstå vad jag bearbetar,
så får vi gå tillbaks i tidens bleknade gångar.
Vi hade en pappa som slog oss.
Det ingick i uppfostran att bestraffa.
Det gjorde så ont, för det gör det ju.
Faktiskt smärtade det någonstans varje dag, av gammal
misshandel och/eller av ny.
Jag var spänd i kroppen. När slagen träffar, spänner man sig. Försöker hålla emot med muskler och hud,
fast det går inte. Det är det som gör att kroppen förblir spänd..

Denna ständiga spändhet blandade sig med andra ingredienser, som rädsla, skräck, sorg, tårar, vanmakt, oro, nervositet och ilska.
Alla känslor jag skrivit här, även att ge uttryck för de blev jag bestraffad, varje reaktion.
I vår pappas värld var det mesta straffbart.

Jag har ”svalt”, därav är mycket nersvalt.
Och såklart tar det vägen någonstans att ha en barndom
på det vis.
DET SÄTTER SIG I KROPPEN!
Kroppen tar hand om det.

Jag har haft en smärtande kropp i så många år.
Min kropp lärde sig tidigt att lagra och kapsla in, då det ändå inte fanns någon som viljat lyssna till rösten som bad om nåd.

Första tecken på att jag ”svalt”, var symboliskt nog magproblem. Stor värk och smärta där.
Gå på toa var nästintill en omöjlighet.
Att vara spänd i kroppen så mycket blev även en smärtande nacke.
Första tecknen följer mitt minne och då är jag runt 3-4 år.

Jag har fortfarande ont i kroppen. Fortfarande tecken..
Nacken, leder, muskler, nerver, bindväv, huvud, benen, fötter, händer, axlar, armar och magen osv.

Det är dags att börja att lära mig släppa fysiskt.

Nästa sida »

Secret is proudly powered by WordPress and themed by Mukka-mu

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu