det va en gång en liten varg som skygg å skrämd levde för sig själv utan större inblandning från nån märkvärdig omgivning..allt va lugnt å stilla förutom en å annan sorg som poppade upp lite då å då..kanske va de en saknad efter en liten vän som kunde kännas i halsgropen då lusten att yla frambringades i de trånga nätternas ensamhet..annars lufsade lilla varg runt i skogarna å trivdes bäst bland de skyddande träden..men så en vacker dag träffade lilla varg på dumbommen..det va ingen liten vacker vän utan en ren å skär dumbom som pratade sig in i lilla vargs värld med sin stora trut om guld å glitter å gröna skogar..å vad vet en liten varg om dumheter å trams? Så lilla varg föll snart in i dumbommens tokvärld å trodde på allt som sas å hörde inte på fåglarnas tisslande å tasslande om påhitt å lur. Lilla varg å dumbommen var förälskade å allt va så dumt. Vem tänkte på sagan rödluvan å vargen då? Solen sken, vattnet glittrade å ögon tindrade. Allt va underbart å kärleken blind. Ljuv musik uppstod i skogarna å livet var en dans bortom sans..lilla varg slickade sin tass å njöt av de dumma sällskapet. Men som det ju alltid är med gamla sagor så kommer där en ondska å ställer in sig..så en dag kom ondskan rusande å ruskade om lilla varg tills pälsen nästan föll av..dumbommen visade sig hellre va kär i ondskan å lilla varg va helt yr i pallet..inget ble sig likt å allt föll ner å ur åt ingen ordning med nåt..tokeri tokera faller aller a..fast det va då en riktig mästerkock gick förbi å undra va de va frågan om. Hur kunde lilla varg fallit för en sån dumbom?  Lite nya recept å koncept å ett å annat plåster mot skoskav å andra dumheter, så blev allt sig snart likt igen å livet trallar på sin gilla gång som ju livet alltid ändå gör..å snip snap snut så va denna saga slut.

Tänk
att om smärtan ska få ro
måste den bytas ut
mot respekt
sedan tillit
sedan kanske modet
vågar sig fram
till en fortsättning…

Fast
inget kan börja
om inte kärlek och
nyfikenhet spirar
gror
växer…

Men godhet
kan också skrämma
då ondskans ansikte
haft olika
förklädnader
tidigare…

Vilse
i känslans land
men skymtar det tålamod
som krävs…

Väntan
kan bli lång
många nätter passera
när jag tar
mina små steg,
små
små steg…

Inget
kan skyndas
stressas
då försvinner jag
bort,
tro mig
jag känner mina spöken väl
även jag själv
har försökt
lura dem…

Själens dunkla nätter
är många
och tankarna
har skapat många
konstverk,
färgstarka…

Själens dunkla nätter
har fött en längtan
funnit en sanning
om kärleken
funnit djupet
utan slut…

Själens dunkla nätter
har också skapat
avstånd
till att kärleken
existerar
som skulle vinna
till slut
över demoner
och trasiga sår…

Förståndet
har tvivlat
alla
dygnets timmar att
det går
bli trygg
igen…

Rädslan
är så oändlig
som svindlande tunnlar
ner
i underjorden…

Så
missar jag då
fågelsången och
lekfullheten,
jag missar smeksamheten
och ömheten,
jag missar erotiken
och tvåsamheten,
skratten
och morgonkaffet,
jag missar fotmassagen
och kvällspromenaden…

Jag håller mig
gömd
lagom dold
bara lite synlig
men
alltid beredd
på flykt
likt det vilda djuret
utan
mänsklig tilltro…

Jag
vill inte vara
offer
eller martyr
Jag
vill bara hitta ut
ur dessa tunnlar…

Jag tar mig sakta
mot det ljus
jag ser
i denna becksvarta natt
hoppas att det denna gång
är vänligt
äkta
kärleksljus…