Och vi behöver inte torka dina ögon..det gör inget om du gråter, lilla vän, för se de vackra sjöarna, de kommer från dina tårar..

Här kan du stanna i tusenskönornas dal utan att frukta annat än kärlekens lena givmildhet.. Och handen som stryker din panna, är fylld av ömhetsbetygelser. Du läker och livsgnistan ges dig åter.

• • •

Mitt hjärta blöder,det droppar blod..jag försöker hindra genom att hålla för,men det sipprar igenom och gör allt rött..igen.

Kärleken som är så varm och vacker,prövar mig..gamla,envisa sår gör sig påminda,onödigt hårt..jag känner mig ensam då..känslor av övergivenhet,att inte passa in,inte duga,inte ha värde nog..jag gråter för det gör så ont..jag blir förbannad för mina skor är trasiga..och får mig att snubbla över dessa trösklar.

Kärleken tar fram det som är oläkt..

Jag är inte förvånad över orsak och verkan..men ledsen över tiden,det tar sån tid att lägga till rätta,åtminstonde så gott det går..Inte kan jag fly,inte låtsas utan bara vara den jag är..den som vill läka och utvecklas..men den snälla,varma kärleken tar tid att förstå och på resan snubblar jag i mina trasiga skor..

”…något påminner mig..jag känner osäkerheten smyga in..känner smärtan komma tillbaks..den  slingrar sig likt en orm runt min hals..får inte luft..ångesten kommer och hugger upp hål i mitt hjärta,fler hål..jag vill inte vara med, jag vill få luft..så jag istället kan berätta att nu kommer såren tillbaka..håll om mig nu..lyssna på mig..säg att det inte är så längre..säg att du älskar mig,säg orden precis när jag gråter och blir osäker..se spökena ihop med mig, för de finns där och jag är så rädd..så rädd för att alltid bli ensam med dem..vill inte bli övergiven när de kommer..vill känna att vi är två som delar..allt.

…Det är så svårt att gå i trasiga skor”

Jag är mycket sorgsen över att min barndom lärt mig hur det är att uppleva djup förnedring av upprepande kränkningar så jag förhandlat om mitt liv..känna värdelöshet så många gånger att jag tappat räkningen..Jag har inte funnit mitt värde ännu..Förlåter mig själv för jag inte gjort det..ställer mig upp varje gång jag snubblar..men ledsen är jag över svekens ofantliga skador..jag försöker finna det som en gång förintats inuti mig själv..men vill inte jämt gråta ensam..vill gråta mot axeln..i famnen..inte bli lämnad som i barndomen..ensam med tårarna där ingen brydde sig,där alla blev tysta,där ingen såg hur ont det gjorde..Den tystnaden är fasansfull..

Vill ha den varma kärleken nära mig..så jag sakta vågar tro på att jag kommer läka även dessa sår..

Tänk
att om smärtan ska få ro
måste den bytas ut
mot respekt
sedan tillit
sedan kanske modet
vågar sig fram
till en fortsättning…

Fast
inget kan börja
om inte kärlek och
nyfikenhet spirar
gror
växer…

Men godhet
kan också skrämma
då ondskans ansikte
haft olika
förklädnader
tidigare…

Vilse
i känslans land
men skymtar det tålamod
som krävs…

Väntan
kan bli lång
många nätter passera
när jag tar
mina små steg,
små
små steg…

Inget
kan skyndas
stressas
då försvinner jag
bort,
tro mig
jag känner mina spöken väl
även jag själv
har försökt
lura dem…

Själens dunkla nätter
är många
och tankarna
har skapat många
konstverk,
färgstarka…

Själens dunkla nätter
har fött en längtan
funnit en sanning
om kärleken
funnit djupet
utan slut…

Själens dunkla nätter
har också skapat
avstånd
till att kärleken
existerar
som skulle vinna
till slut
över demoner
och trasiga sår…

Förståndet
har tvivlat
alla
dygnets timmar att
det går
bli trygg
igen…

Rädslan
är så oändlig
som svindlande tunnlar
ner
i underjorden…

Så
missar jag då
fågelsången och
lekfullheten,
jag missar smeksamheten
och ömheten,
jag missar erotiken
och tvåsamheten,
skratten
och morgonkaffet,
jag missar fotmassagen
och kvällspromenaden…

Jag håller mig
gömd
lagom dold
bara lite synlig
men
alltid beredd
på flykt
likt det vilda djuret
utan
mänsklig tilltro…

Jag
vill inte vara
offer
eller martyr
Jag
vill bara hitta ut
ur dessa tunnlar…

Jag tar mig sakta
mot det ljus
jag ser
i denna becksvarta natt
hoppas att det denna gång
är vänligt
äkta
kärleksljus…