Julen är påväg med stormsteg…men jag märker egentligen inte av den…kan inte sälla mig till all julhandel,inte min grej…Vintern för mig är lugn och ro, som en stilla,vilsam tid då det är skönt att få vända sig inåt,det är ju inte min favoritårstid precis…försöker bara vara i den…Ingen tid för massor av energi eller utlopp…Naturen vilar och jag vilar med den…tycker om att följa årstiderna…jag känner dem i min kropp.

Och julen kan vara en ångestfylld tid för så många…panik över alla pengar och paket…och att allt ska vara så perfekt just då,när det kanske aldrig är det annars…och all ensamhet,alla har ju inte nån att fira med…

Jag tycker man kan ge varandra paket,visst,men isåfall vilken dag som helst.

Förresten tror jag på tomten,fortfarande…ja det gör jag faktiskt…

För mina barns skull,och så länge de vill,kan jag fira en lugn jul,med lite mat,precis det var och en önskar,behöver inte vara traditionellt…den som känner för majskolvar får det…någon liten paket…och gemenskap.

För övrigt bryr jag mig knappt om någon högtid…alla dagar är lika viktiga vad de än kallas eller vilka traditioner det är bundet kring…Min filosofi överlag,när det gäller det mesta faktiskt…som att alla människor är människor trots titlar eller position…Den yttre världen styr på jorden,men inte i mitt liv.

Inte alltid lätt att gå sin egen väg,ibland är vägen mörk,stigen osynlig,för ingen har gått där innan..man kan få en vision i sin spegelbild av vad som är viktigt… hur många råd man än får eller hur många vägvisare,så till sist ska man ändå göra sin egna resa…Och kanske kan man höra sitt hjärta vad det säger…däri ligger sanningen väl förborgad.

Så oavsett julens ankomst är det skönt att inte stressa utan bara vara…måndag,tisdag,onsdag,torsdag,fredag,lördag eller söndag.

Det gör ont…hjärtat droppar igen…jag försöker stoppa och laga…men det sipprar igenom.

Minnena gör så ont, de är extra tunga just nu…Jag har ju försökt göra mig av med dem. Jag vill inte vara offer eller besvärlig…men jag går nästan itu av att bära ansvaret ensam. Vet ni hur det är att bära någon annans ansvar för att lojaliteten är kletig och knepig?

Det vet jag…

Jag håller ansvarstagarna bakom ryggen, för att inte skada  eller plåga eller göra någon arg eller illamående…Är jag dum??? Ja det kan ju se ut så,när man inget annat vet om hela situationen…Sanningen är en annan, jag har verkligen kämpat,nästan hela mitt vuxna liv,för att få upprättelse och omfördelning…Jag fick ingen positiv respons utan kontentan blev att min akt istället hemligstämplades totalt.

Dum,besvärlig och jobbig är ”finare” ord för vad min kamp kallats genom åren. Allt jag upplevt har varit ”påhittat”. Har jag inte gjort släkten tillräckligt ”trött” på alla mina illasinnade påståenden? Jag mår inte väl,min hälsa tar stryk.

Det kan vara svårt för utomstående att ana vad plågsamt det är att bära på det som inte tillhör enbart ens eget bagage…det kan oxå vara lätt att tycka att det bara är att släppa tyngden och gå med rak rygg…att lojalitet i detta fallet inte borde existera…att det bara är att säga sanningen till de som vill höra den och även till de som inte vill höra den.

Jag gjorde det…sa sanningen och frystes ut…totalt. Ändå gav jag inte upp,pratade för min rätt i många år…men allt mer växte istället klyftan och ensamheten och isoleringen blev ett faktum.

Tack,för att mina vänner ALDRIG slutat tro på mig…att de sett och ser mina känslor som är sorgsna och förtvivlade än i denna dag…

Nu när jag kommit fram ur min isolering,händer det att någon undrar vad jag gör och vem jag är…Och var har jag varit alla dessa år och varför har jag inte brytt mig om någon av dem? ………..Usch,det gör ont i mig…jag blir illamående och vill säga sanningen…få är starka att höra den…hur vet jag vilka som kommer vilja förgöra mig om de får min version? Vad gör de av min sanning? Jag blir så utelämnad igen…om jag säger allt,så kommer jag att skada andra…Men samtidigt tär detta att tiga,det tär på mig. Jag blir oxå betraktad som hemlighetsfull och konstig…Mitt hjärta bär sorg…sorg över att detta aldrig verkar få ett slut. Vem bryr sig om min sanning? Kanske har de inte ens anat vilka hundar som är begravda i fridens perfekta park…I idyllen bor trollen…men ingen kanske vill se? Det kan vara försent för släkten att ändra uppfattning?

Detta är svårt…jag vill inte hänga någon längre,tiden har fått mig att bearbeta även det som inte är mitt så gott jag kan…och såren har läkt till viss del,men allt går inte över eftersom spåren är djupa,även om jag mognat och vuxit upp…men jag vill inte behöva ljuga samtidigt om mitt liv,för att min akt fortfarande ligger gömd…det blir för magstarkt att först få all beskyllan att jag ”hittat” på min uppväxt och sedan bära vetskapen ensam och dessutom ska jag ljuga för att hålla förövarna bakom ryggen…Alltså jag har blivit sjuk av detta…Det finns diagnoser i mina journaler……….” – ja hon kallas väl tokig eller nåt….?”

Men nej…faktiskt är mina diagnoser på det fysiska planet…Men de bottnar till största del i de trauman som förekommit,det är jag och läkarna eniga om. Och mina vänner anser det oxå. Och de är ju psykiska sår såklart…så visst finns det både psykiska och fysiska bekymmer…men än har ingen läkare dumförklarat mig eller sagt att jag lider av sinnesförvirring…Det är vissa i släkten som diagnostiserat mig genom åren med diverse uttryck isåfall…Sorgligt nog. Och stämplar verkar svåra att tvätta bort…Vem orkar engagera sig? Om min roll ska tonas ner,kommer ljuset att lysa med automatik på andra. Det kommer aldrig ske…tiden har visat mig detta…Jag vill bara inte må så här…kommer detta sluta utan att jag måste dra mig undan igen??? Varför ska inte jag få ha en släkt?

Smärtan i bröstet gör sig påmind om den sorg och förlust som detta är och varit…Att bli förnekad och utfryst…Det är inte hälsosamt att leva med dessa känslor även om det sker i exil…Jag är ingen kall människa med pansarplåt, jag är känslig och sårbar trots yttre skyddsdräkt,som tar illa vid mig och gråter över denna behandling.

Varför är jag så lojal ännu???