Secret » Secret

Nya tider

Secret — Mon, 15 Jan 2018 22:02:27 +0000

det är dags att komma vidare..

äntligen har jag en biljett till nästa destination!

Utan

Secret — Wed, 03 Jan 2018 04:58:26 +0000

För 35 år sen;

så levande
ung
förväntansfull
så levande
dog jag.
Det kan ta en sekund
att dö ett liv.

Jag blev mördad
stympad
kränkt
lämnad att ruttna
i vilset land.

”Res dig upp och gå
res dig upp och stå
res dig upp och glöm
glöm, glöm din länge längtande livsdröm”.

Död
överlevde jag nätterna
utan ögon
utan fötter
utan känsel
utan.

Utan.

Med död
lärde jag mig
liv.
Utan.

Ännu
är jag vid liv.

En psykopat misshandlar sitt offer tills döden skiljer dom åt

Secret — Wed, 03 Jan 2018 04:31:26 +0000

Ja så är det.
Brutal är den fysiska misshandeln.
Långsam – är den psykiska.
Den upphör aldrig.
Som ett rovdjur, väntande, tålmodigt, lurar psykopaten på nästa stund.

På en och samma gång, kom svaret, ett och samma svar på alla de frågor som oundvikligt väckts under år efter år.
Så många förtvivlade tankar som irrat utan lugn.
Så mycket vädjan för att förstå den brist på ånger och skuld.
”Hur kunde han?”
Min längtan att bli fri, min längtan att få ro, min längtan att få helas; var så avlägset.
Nästan utplånad var jag.
Tiden gav inga svar.
Tiden gav en djup sorg.

Din stora hand,
kunde smekt barnets kind mjukt och lugnt.
Din stora hand,
kunde tryggt visat världen.
Den stora handen,
som slog,
de vassa orden som skar;

de minns jag.
Hur förvirrande var inte det?

Rösten, som förr var hård, tystnade, när händerna inte längre slog.
Rösten, som försökte låta len och uppriktig, var bara ett spel.
Ett spel för att få skära sönder och fortsätta sin misshandel;
sättet var bara ett annat.
Bara ett annat sätt att nå.

Svaret kom så många år senare.
Ett enda ord räckte för att förstå;
psykopat.
Så kom den känsla som alltid är lika efterlängtad som frid är.
Det blev alldeles lugnt och stilla inuti.
Jag gav dig ingen chans till makt mer.

Jag förstod vilken resa jag varit på.
Nu väntar en helt annan.

Utmaning eller ge upp

Secret — Tue, 21 Jun 2016 09:22:05 +0000

Nej, jag försökte inte romantisera berg i mitt förra inlägg.
Ett berg är ett berg.
Att bryta ett berg, är antingen en utmaning eller att ge upp och bli överväldigad av dess hårdhet och kraft.
Vad jag skrev om var min känsla som gavs till mig.
En insikt.
Och jag är tacksam för insikter.

Jag landar i känslan allt mer vartefter dagarna kommer och går.
Det är överväldigande stort att bryta i ett berg.
Vad är det jag ser -
jag ser bergskedjan..
Jag berättar i symbolik, som är en del i just mitt språk.
Att romantisera här om att det är så fantastiskt att bestiga berg för utsikten, landskapen runt omkring, att vara nära molnen, den höga luften..nej.
Jag ska inte förflytta berg.

Det finns fler insikter att hämta.
Det är ädelstenarna.
Jag har ingen aning om slutet hur det ska gå, den analysen kan jag lägga ner direkt. Svaret finns i helheten och måste levas och få kännas i mig.