Dagarna går, tiden står aldrig still, inte ens då det känns så..hela tiden sker en process i någonting i människans utveckling. Det finns saker att lära sig och alla vi möter har något att visa oss..Vi är alla master och elev, i växlande roller för varandra. Vissa människor etsar sig fast, lämnar spår i hjärtat..De behöver inte göra ont, det kan vara underbara spår..som en för evigt upptrampad stig..

Kärleksstigar.

Jag är så tacksam för alla fantastiska lärdomar, möten och den visdom som till sist följer..Tack. När vi människor möter varandra, glöm inte respekt, men framförallt lämna varann utrymme..det är då magi sker, mirakel..

Låt en människa växa i de fria..då blir det så vackert..

Jag är stark i min öppenhet..jag vågar visa mig sårbar..skör. Vågar visa motsatser..utan att känna mig svag. Jag tror på att visa, dela..Ja de tror jag på..Inget kan ändra på de. Orubblig..sån är jag.

Har stark rättvisepatos..inget kan ändra de heller. Djup, javisst. Ändrar inte på de heller…Hur skulle de gå till?

                          ♥

Jag har kvar min disciplin..inte en tum vill jag ge efter, håller mig på vägen ~ bäst så.

Men de är bara stenhårt fokus som gäller, annars funkar de inte för mig..♥

Det tar tid, allt tar tid, det är tungt, ibland lätt ~ det är livet..Livet som det är.

Jag känner mig iakttagen, då och då. Det är farbror ångest som står o smyger på mig. Men jag blundar och går förbi…Har inte lust att snubbla, så jag håller koll vart jag sätter fötterna, jag tänker inte ge efter.

♥