Ska det vara så..att man ska kämpa? Ska livet kännas som en kamp? Upp och ner på havets eviga vågor, mjukt gungande, vilt rytande.

Havet, vattnet, djupet – känslor.

Jag är jag och du är du, ingen är lik den andre. Ingen gör eller känner exakt som en annan. Det finns olika sätt och olika lösningar på det mesta. Det du skrattar åt, kanske jag lider i..det jag tycker är ok att stå ut med, skulle få dig att må illa..Ja vi är alla så olika och orkar olika mycket.

Det kan va nyttigt att veta om andras livsöden för att förstå mer om sitt eget.

Du och jag kan behöva ett LJUS..ett LJUS i form av andra människor..människor som har bra liv. De kan ha något att ge..de blir en trygghet, en plattform, kanske rent av förebilder och mentorer. Inte alltid behöver vi höra om värre livsöden för att själva tycka eller inse att vi har det ok. Det kan alltså vara positivt att möta de människorna som har funnit det goda..

Sedan är ju allting relativt….det jag tycker är det GODA, de jag ser som TRYGGHET, behöver inte personen själv ifråga hålla med om..Den har ju sina värderingar. Och vi har alla så olika ögon att se med..rätt märkligt egentligen att det du och jag tycker är som en livboj, kan någon se som INGENTING, absolut obegripligt INGENTING.

Solen skiner. Ja, det är skönt. Jag har lite mat i kylen. Ja, det är bra. Mitt hjärta är fullständigt krossat och fortf oläkt. Nej, det är inte bra. Allting är huller om bladder inuti. Nej, det är inte ok. Dagarna går, våren är här med nyckelpigor, humlor och skatornas skratt. Gräset växer och snart måste jag klippa det. Våren pågår, livet pågår och jag kämpar på precis som du, fast du gör det på ditt sätt. Jag finns, du finns, vi finns.

Livet är inte snällt och jag har ofta gått vilse, därför vill jag knappt gå någonstans.

Ska det va såhär livet? Du får till det, men inte jag..Eller jag får till det som inte du kan..Och genom livet ändras drömmarna, målen..de faller sönder om de inte förverkligas..de förändras i takt med vår egen utveckling. Det vi en gång trodde på så starkt kan fullständigt rasa samman..brytas ner för ta en annan form..och man vill ju alltid önska till det bättre, tro på det goda LJUSET..att det finns.

”Jag håller mig hårt i sängen, som förvandlats till en segelbåt mitt på ett rytande hav, håller mig hårt för att inte trilla av och ner i det virvlande djupet..men jag faller ändå, i ångestens förvridna förvirring..där jag varken vet upp eller ner, men jag vaknar än så länge genomvåt på en strand”

Du sa att jag inte var deprimerad eller hade aning om ångest..du har sagt så himla mycket till mig. Du har sagt mycket konstigt som fått mig att undra hur jag visat mig för dig…Vem har du sett egentligen? Brrr, nästan skrämmande stundtals. Men du har oxå sagt väldigt sunda sanningar..Vems värld är den friska egentligen? Så egendomligt det varit men satt djupa skador, plöjt djupa skåror i mitt psyke, skadat, förvridit, ställt till..Det är inte bara mitt hjärta som behöver skickas på reparation..Det är tyst nu allt, ingen kontakt, men ändå – så sönder man kan gå.

♥