Det är en fantastisk uppfinning med bloggandet…dels skriver man av sig och dessutom ”träffar” man på många människor man aldrig skulle fått kontakt med annars…och man delar ju oxå med sig på ett globalt vis till de som behöver…och får själv redskap och inblick i hur andra har det…
Jag har visserligen alltid skrivit,så länge jag kan minnas…det började med sagor när jag var liten flicka,som tonåring blev det dikter och i vuxen ålder började jag bearbeta min uppväxt genom att låta alla känslor och tankar komma ut i ord…Det har varit min räddning att få uttrycka mig.

Så vi som bloggar,om vad det än må vara,får ett visst utlopp som får oss att må bättre…Eller hur?

De flesta av oss har stått mitt i ett känslomässigt krig…inuti stridszonen…vi har vunnit och vi har förlorat…och nya krig skapas hela tiden.

Jag har själv varit en stor krigare…men idag något nedtonad…för det är tröttsamt för själen,att slåss om upprättelse och sanningar…Min längtan efter sinnesro är starkare…Frid inombords är viktigast…Jag är absolut inte konflikträdd,men lärdomen att välja sina krig,är värdefull…Jag tycker fortfarande inte om folk som ljuger eller sviker…jag har själv svikit,skadat,bråkat och lagt mycket energi på utredningar och långa samtal…jag har lyssnat och jag har talat…men alltmer tar freden över…Jag har valt krig,så jag kan oxå välja fred…valet är mitt.

Jag kan inte tvinga någon att göra mina val,för allt har sin tid…men jag kan försöka påverka,det är trots allt jobbigt att bära stridsyxan…det är energikrävande att vara krigare.

Men jag är definitivt en av Guds djärvaste änglar,som jag nämnt i ett tidigare inlägg,så jag kommer inte backa om någon anfaller…men det finns många tillvägagångsätt att bemöta ondska och makt.Fast en utsträckt hand är alltid bäst om den kommer från hjärtat…krig är aldrig trevligt…det dränerar och urholkar människan.Tyvärr kan ett krig växa sig oöverstigligt om inget kan stoppa det!Och det sätter djupa spår inte bara i kropp och psyke,utan även i själen,på så vis föds ett nytt karma,som följer med in i framtiden.Djupa spår kan ta många år att läka…och en del gamla krigsskador kan vara svåra att hela…

Jag är inte perfekt…jag kommer aldrig att bli det…jag är en människa som vandrar här på jorden och jag lär mig hela tiden nya saker och nya känslor…jag möter människor,vissa faller ifrån och vissa kommer till…av några blir jag älskad och av andra negativt bemött…och jag gör likadant,för jag är inte bättre…jag lär mig ständigt av mina egna erfarenheter…men perfekt människa,är en svår definition att sträva efter…Så det kan vara bra att ha kunskap om innebörden i ordspråket som lyder ”Fantomen är hård mot de hårda” .